Mellan 1999 och 2013 publicerades det enormt mycket manga översatt på svenska i Sverige. Bonnier Carlsen, Mangismo och Egmont var de som gav ut mest manga.

​

Idag finns det endast två förlag kvar som ger ut manga: Nosebleed Studio och Ordbilder Media. Så vad hände?

​

Det är en svår fråga att svara på. Kolla in min kandidatuppsats om Mangaboomen mellan 2000-2010 för mer information.

​

I framtiden hoppas jag att kunna göra en lättare summering här på hemsidan.

​

​

Här är den avslutande diskussionen från uppsatsen:

​

Detta avsnitt analyserar några slutsatser ur undersökningen. I frågan om huruvida det var en Dragon Ball-boom eller en mangaboom, svarar serieforskaren Fredrik Strömberg och Bonnier Carlsens redaktör Johan Andreasson att det var en Dragon Ball-boom. Allt material pekar på samma sak. Men var det en "hype"? Om Dragon Ball framhävdes i allmän media i Sverige är svårt att ta reda på i efterhand då detta handlar om en tid då inte alla nyheter lades upp på internet och en sökning på Google efter Dragon Ball-nyhetsartiklar på svenska ger nästan uteslutande bara resultat från den serienyhetsfokuserade tidningen Bild & Bubbla och Bonnier Carlsens egen hemsida. Dock har det kommit ut en faktabok om Dragon Ball vid titeln Dragon Ball: Den stora boken och två instruktionsböcker i hur man tecknar som Toriyama, och dessutom har stillbilder från animen blivit till pocketformatsserier i färg. I viss utsträckning har alltså förlaget arbetat för att värna om intresset kring Dragon Ball. Men det var alltså ingen större "hype" från förlagens sida. Det enda som kanske kan definieras som en hype är att många förlag började ge ut manga – totalt var de fyra förlag som tillsammans gav ut 18 nya titlar under år 2005 diskuterar dock endast textböcker, och seriekulturen i Sverige ser annorlunda ut från bokvärlden då serier traditionellt anses vara kommersiell skräpkultur. Under 1950- och upp till 70-talet pågick otaliga debatter efter larm om att serier skulle vara fördärvliga för unga. Serier ansågs vara fördummande och förbjöds många gånger i skolor. Att skapa en bestående bästsäljare i serieformat som ska finnas i nytryck kontinuerligt är alltså svårt. Det är inte konstigt att förlagen inte lyckades skapa en ny bästsäljande manga. De paket med manga som påtvingades de svenska förlagen bidrog inte bara till överutgivningen utan även till att serier som förlagen inte själva kunnat välja kom ut på marknaden. När förlagen bryter ny mark med ett annorlunda koncept som manga hade de behövt ha full kontroll på vad som kom ut på marknaden för att kunna arbeta med mediet långsiktigt.

 

De japanska förlagen verkade dock ha liten förståelse för vad en så mycket mindre och oerfaren mangamarknad som den svenska behövde för att gå runt och växa. Samtidigt som manga förvärvade mindre ekonomiskt kapital började därför även förlagen i Sverige att ge upp på mangautgivningen. "Företagen har rätt att hålla på upphovsrätten men det ligger i deras eget intresse att vara flexibla.", skriver Jenkins. Det som händer när ett förlag inte är flexibelt i en konvergenskultur är tydligt i och med situationen kring manga i Sverige: de svenska förlagen ser kontakten med de japanska förlagen som ett hinder. Både de svenska och de japanska förlagen gick inte över till att själva släppa manga i digital form. Fansen blir då drabbade och går över till en engelsk utgivning eller scanlations. Johansson kommenterar också på att eftersom förlagen fortsatte att ge ut för barn, och svensköversatt manga började associeras mer med barn, drev det läsarna till att hitta manga online istället. "Konvergensbegreppet omfattar både förändringar i hur medier produceras och hur de konsumeras", skriver Jenkins. Sverige är i rörligt stadie där nya sätt att konsumera media utvecklas och de som producerar dem måste hänga med. Scanlations var kanske en indikation på att marknaden var mogen för en mer digital utgivning och de japanska förlagen var inte beredda på en sådan förändring. Vidare fortsätter han med att "konvergens är, som
vi kan se, både en från ovan bolagsstyrd process och en av konsumenter underifrån styrd process". Det finns alltså en drivande process underifrån, från konsumenterna (alltså läsarna), att få manga översatt snabbare och digitalt. Idag ger Shueisha själva ut det senaste kapitlet av One Piece samtidigt över större delen av världen, digitalt. Det borde kanske ha kommit digital manga tidigare, så att scanlations inte behövde ta över en så stor del av marknaden. Brandstedt säger dock att de japanska förlagen var inte mogna för det.

 

Det har blivit tydligt i denna uppsats att det var ett nätverk av händelser som påverkade
mangautgivningen och speciellt i slutet av den. Utöver de faktorer som denna uppsats har hittat som orsak till mangautgivningens kraftiga minskande finns det även ett antal onämnda faktorer som har observerats i materialet. Det är sådant som rollen som anime på TV:s hade eller den extra satsning på tjejfokuserad manga som gjordes. Dessa faktorer fanns det för få belägg för att påvisa i vilken utsträckning de var bidragande faktorer till mangaboomens fall och berörs därför inte i denna uppsats.
Denna uppsats har också ett fokus på intervjuobjekten och deras svar. Intervjuobjekten
gav mer utförliga svar och det var möjligt att ställa följdfrågor på ett rörligt sätt. Det är även Andreasson som står för det mesta av materialet. Det är för att två intervjuer utfördes med honom, varav en var efter att uppsatsen redan börjat skrivas på. Det mest idealiska hade varit att intervjua samtliga intervjuobjekt igen i uppsatsens sista skede och jämföra dessa nya slutsatser. Bonnier Carlsen var också extra framträdande, men det är framför allt för att de gav ut mest manga och att de hade mest aktivitet utanför mangautgivningen i sig, så som bcmanga.se eller involverade läsare. Materialet gav dock en enhetlig bild då samtliga intervjuobjekt höll med om inverkande faktorer till största delen, om än somliga var mer kritiska mot vissa faktorer än andra.

 

Enkätundersökningen gav ett enormt material som kunde studerats närmare, men som gav ett gynnsamt underlag för att stötta upp argument från intervjuobjekten med ett läsarperspektiv. Den insamlade statistiken kompletterade de andra materialen och bidrog med rena fakta kring mangautgivningen. Sekundärkällorna har varit
många och varierade då det var brist på källor som gav mycket information från en och samma källa. I vissa fall har det varit oundvikligt att använda källor som lätt kan ändras av olika användare på hemsidan, men dessa har i sådana fall dubbelkollats mot andra källor. En del nyckelpersoner har uteblivit från denna uppsats. Varje intervjuobjekt tillfrågades om rekommendationer på fler personer att intervjua och vid flera tillfällen nämndes Peter Sparring, före detta utgivningsansvarig för manga på Egmont och nuvarande förlagschef på serieförlaget Cobolt, som en mycket relevant person. Sparring svarade via mail att han dock inte hade tid att ställa upp på en närmare intervju. Lina Jauhiainen, före detta redaktör för manga på B. Wahlströms, tillfrågades också om att intervjuas, men mailkorrespondensen resulterade inte i någon intervju då Jauhiainens svar uteblev. Ytterligare forskning som skulle vara gynnsam för ämnesområdet är intervjuer med de nyckelpersoner som denna uppsats inte
nådde. En intervju med personer på de japanska förlagen och nyckelpersonerna där hade också varit önskvärt.

​